Brevet från Tove är en tragisk läsning som berör

Hejsan på er alla bloggläsare.

Har några saker jag känner mig i behov av att få ur mig. I början på 1990 talet arbetade jag dagligen för hemlösa, höll på med det fram till 2005 inom olika kommuner i skåne området, Stadsmissonen var min arbetsplats. Trivdes förträffligt med att dagligen få hjälpa andra som hade det svårt. Inte någon gång under alla dom här åren blev jag hotad eller kände mig rädd.

Fick ett erbjudande om ett nytt jobb inom socialförvaltingen, efter moget övervägande tackade jag ja, kände att jag behövde byta miljö efter 15 år inom SM. Kände omgående att mitt beslut var fel efter bara några dagar som socialarbetare. Lugnet och trivseln var som bortblåst, och jag kände mig illa till mods.

Tänkte äh ge det en chans, kanske är mina dåliga vibbar fel? Efter en vecka kallade chefen in mig och gav mig indirekt vissa order som gjorde mig både rädd och chockad. Chefen sa bl.a ställ aldrig krav på invandrare att dom måste vara arbetsökande för att få sina bidrag! Ansöker dom om kläder utöver normen godkänn det omdelbart och gå vidare med nästa ansökan.

Talade med flera andra socialarbetare och dom hade fått liknande order från högre ort.

Varje månad tvingades jag godkänna ansökningar om kläder, paraboler, nya möbler, Tv apparater, stereo, pengar till semsterresor till deras respektive hemländer. Dom sökande hade lärt sig att det mesta dom ansökte om förutom grundsumman som skall ge dom en skälig levnadsnivå godkändes alltid.

Påpekade vid upprepade tillfällen till chefen att deras naiva inställing snart kan få stora konsekvenser när dom godkänner invandrarnas krav, men säger nej till alla svenskar. Beslutade mig att säga nej till dessa ansökningar som ständig återkom varje månad för att dryga ut deras inkomster.

Jag beslutade mig för att göra hembesök hos några och ville självklart kontrollera om dom varje månad behövde kläder och andra ting som stereo, tv, kläder, m.m. Nu började ett helvete, jag blev hotad trakasserad och kallad för hora och rasist, kände att det här skall jag inte behöva tåla, och tog kontakt med min chef.

Chefens ord klingar än idag i mitt huvud som om hon sagt dom ikväll. Våra bidragstagare från andra länder måste du handskas med som om du bar silkeshandskar, godkänn det dom ansöker om så blir allt säkert bra.

Dagen efter lämnade jag in min avskedsansökan som beviljades omgående.

Nu trodde ni kanske att det tog slut här? nej tyvärr inte, fick efter bara någon månad ett nytt arbete på ett boende för ensam kommande flytkingbarn barn. Efter helvetet på socialbyrån kändes det skönt att äntligen få lite lugn och ro tänkte jag och såg fram mot mina nya arbetsuppgifter med barn.

Trivdes jättebra den första veckan och kände mig bra till mods, lite misstänksam var jag allt då flera av dom här barnen inte såg ut som barn i allmänhet. Blickarna jag fick kändes också lite besvärande men var inget jag gick omrking och tänkte på.

Tjejerna på jobbet bad mig vara försiktig och aldrig gå in på ett rum där flera barn fanns, började smått undra vad hon syftade men glömde snart bort hennes ord. Flera av barnen kunde väldigt bra Engelska, oftas satt vi för oss själva och dom för sig själva.

Hörde en dag ett samtal mellan fyra barn som diskuterade om deras hemländer och hur dom haft det där innan dom flydde hit, döm om min förvåning när dom helt plötsligt började fråga varandra om respektive ålder. Den yngste var 22år och den äldste 32 år, kände att mitt hjärta började slå ovanligt fort och kände mig illa till mods.

Tog mod till mig och öppnade dörren som stod på glänt och gick in, barnen som nu helt plötsligt var vuxna män (var det jag misstänkte när jag skrev att dom inte såg ut som andra barn) såg likbleka ut i sina ansikten när dom fick syn på mig.

Frågade är det sant som ni påstår om er ålder? som svar på min fråga slogs dörren igen blixtsnabbt och två av dom hoppade på mig och tryckte ner mig i soffan, dom andra två sa nästan på klingande svenska vi knullar horan. Kände en fruktansvärd skräck när alla fyra började slita av mig kläderna, och skrek så högt jag kunde, kändes som en evighet innan två andra anställda kom till min undsättning och fick stoppat det som höll på att hända.

Fick hjälp med att ta mig till personalrummet och låg där ett bra tag och hyperventlierade. Åkte sedan hem och ringde direkt och sjukskrev mig, efter några dagar ringde gruppchefen och vi hade ett långt samtal (men han frågade aldrig hur jag mådde).

Samtalet handlade uteslutande om att jag som blev attackerad inte skulle anmäla händelsen då det kunde skapa rubriker och på sikt försvåra att få andra att vilja arbeta på ett boende för ensamkommande där sådana här saker har inträffat.

Dumsnäll som jag varit hela livet så accepterade jag gruppchefens förslag, och fick en viss ersättning som skulle räcka fram tills dess att jag hittat ett annat jobb. Varför skriver jag först nu om det som hänt? har inte haft någon att prata med och ingen har hört av sig och frågat hur jag mår bortsett från ett par andra tjejer.

Jag har fortfarande kontakt med tjejerna som nu jobbar på andra hem för ensamkommande, dom verifierar att liknande händelser sker nästan dagligen men ingen vågar säga något, det skulle troligtvis stoppa dom från framtid jobb, och dessutom är dom rädda för att bli stämplade som främlingsfientliga.

Jag har fått tillbaks mitt gamla jobb på Stadsmissionen och älskar jobbet mer än någonsin tidigare. Barnen som var vuxna män har fått permanent upphållstillstånd, och tre av dom har blivit dömda för flera brott, och den fjärde sitter bakom lås och bom sedan något år tillbaks.

Jag hyser inget agg mot männen, problemet ligger hos politiker och myndigheter som inte vågar göra något på grund av risken att förlora den makt dom skapat sig. Jag tar för givet att vi även i fortsättningen skall ha en generös invandringspolitik, ni undrar nog säkert om jag är helt snurrig som trots allt jag råkat ut för fortfarande förespråkar en generös invandringspolitik och jag förstår er.

Med generös menar jag att personer som kan bevisa att dom är flyktingar skall få stanna här. Som det är nu när 95% som saknar flyktingstatus men får stanna ändå är felaktigt. För mig är en generös invandringspolitik att vi tar emot kvotflyktingar ett par tusen om året det räcker gott och väl. Nu får andra länder ta över det ansvar som sverige tilldelat oss andra här i landet.

Den största hjälp vore att ställa upp för barnen i bla Afrika som inte har vatten eller mat för dagen, och det gör vi bäst genom att hjälpa dom i deras hemländer. 10 riskorn per dag kan ingen överleva på.

Känns skönt att för första gången på flera år fått möjligheten skrivit av mig lite som kanske även kan få andra att tänka på hur illa ställt det är i Sverige med vår invandringspolitik.

Dom personer jag talat med senaste veckorna verifierar det jag själv trott hela tiden sedan jag slutade, vissa säger att över 90% av dom som kallas för barn av både politiker och journalister, är en bra bit över 20 år.

Har väldigt svårt att förstå varför alla som arbetar med flyktingar ljuger och kallar svenskar för främlingsfientliga när dom ifrågasätter både åldern och flyktingarnas behov av asyl.

Dom som gynnas av allt detta är Sverigedemokraterna, om ni vill stoppa partiet från att äntra riksdagen 2010, då borde ni tala sanning och inte vända på steken och utse dom till lögnare. Har en känsla av att ni gör er själva en otjänst genom att utse er till sanningsägare.

M.v.h Tove.